Jag saknar min pappa jätte mycket, han var min hjälte o vän. Jag kommer alltid att minnas hans egenskaper. Han dog med en massa tumörer i sig för 8 år sen. Jag har gjort ett album om honom, det har kostat mycket tårar. En dikt som jag skrev i albumet som stämmer in på honom skriver jag här.
Dina händer
Jag iakttog gärna dina skicliga händer när jag var liten. När de arbetade med bilen, satte upp hyllor, lagade mina leksaker mm. Du höll mig i handen när jag var rädd, när jag var sjuk, när jag var trött, när jag var osäker. högt uppe från dina axlar såg jag ut över världen, stadigt förankrad av dina händer runt mina ben. När jag såg dig arbeta med händerna, förundrades jag över hur mycket de kunde ut föra, och även om händerna förändrats med åren, är de fortfarande min pappas händer som rör vid mig med ömhet.
Det tog lång tid för att förstå att pappa hade gått vidare. Han skulle ju alltid finnas här. När han först blev sjuk, syntes det inte på honom, och alla trodde att han skulle komma hem igen, det gjorde han också först, men åkte in igen hela tiden. Sista gången han åkte in, ringde mamma mig och sa att jag skulle komma hem för pappa var sämre, jag var på Öland med min familj, så jag fick en kompis att köra mig till Karlskrona och där hämtade min store bror, Jerker, mig, och körde raka vägen ner till Ystad där han låg. När jag kommer in till pappa .så sitter han på sängen, han log när kom in, jag satte mig sidan om honom, och han gav mig en puss på kinden, jag kommer alltid och minnas den stunden, för nästa dag vi kom hade han blivet ett kolli. Jag och mina syskon och mamma, skiftades om att vaka vid hans sida på sjukhuset, dag som natt. En dag körde jag och mamma hem till henne för att välja kläder som han skulle begravas i, vi tog hans favorit kläder som också var hans fin kläder. När vi var klara ringde min syster, cilla, att pappas verkar konstig, o vi skulle komma in. När vi var ungefär halvväg, gav pappas sig iväg, så vi hann inte vara där när det hände, mamma var förtvivlad för hon inte var där, själv blev jag både arg och ledsen, ville inte tro det. Jag o mamma rusar in och kramar om honom, o sa att vi älskade honom. Sen ville mina syskon o mamma gå ut och dricka kaffe, men jag kunde inte gå ut, så jag blev kvar hos pappa. Sen kom sjuksköterskorna in och satte kläderna på som vi hade med, jag hjälpte de med skjortan och slipsen. När vi var klara såg det precis ut som han sov, lungt och fridfullt. Sen kom de andra in då stod vi alla och höll våra händer och alla tänkte på pappa. Efteråt åkte alla hem till mamma, och vi hissade upp flaggan på halv stång, och umgicks tillsammans. När de andra åkte hem , stannade jag kvar hos min mamma, jag stannade en vecka. Sen sa min gubbe till mig att han o barnen ville ha hem mig, så då fick min syster vara där lite.
Detta tog mig nästan ett o ett halv år innan jag blev människa igen, jag levde som en sombi, varken åt eller sov. Min minsta dotter var bara 1 år, och henne var jag tvungen att ta hand om, så hon väckte mig tillbaka till verkligheten.